Bettans Bryderier
-ett julkåseri

Nu tändas tusen juleljus runt om i vårt avlånga land. Julefriden är en självklar faktor som präglar varje människa i dessa tider. Vi lutar oss tillbaka i soffan med det rykande glögglaset i handen. Den sprakande brasan bidrar till såväl värme som vällust.

Den välklädda granen sprider sin väldoft i hela huset. Från den gamla vinylspelaren hörs Jussi Björling knastra fram minnen från en natt med sin Helga. All sinnen är på topp och insuper julen till fullo. Utanför fönstret liggen snön metertjock. Vi blickar uppåt och följer lapp-vantarnas stilla färd ner mot den gnistrande skaren. Tillvaron ter sig just så idyllisk som den sig bör så här års.

Barnen är evigt tacksamma och leker lyckligt med sina efterlängtade julklappar. Mor i huset är tillfreds med att julmaten föll alla på läppen och att huset är storstädat, ombonat och väl-pyntat. Far i huset njuter av att även denna jul ha lyckats med sin tomteförklädnad och att julbrygden hann bli klar i tid, trots att jäsningen inte riktigt ville komma igång till en början. Buster ligger på den nypiskade ryamattan och gnager förnöjsamt på sin julklapp. Missan myser hopkurad i soffan och vilar efter sin strömmingssupé med grädde. Idyllen är fullkomlig. Julefriden är total. Allt är just precis så underbart fantastiskt som det bara kan bli. Den härligaste tiden på året är nu, precis just nu.

Mitt i den lyckoskimrande stillheten så knackar det på dörren. Först försiktigt och trevande, därefter hårdare och mer bestämt. Vi låtsas att vi inte hör. Vill inte höra. Vill för allt i världen inte tro att vi verkligen hör knackningarna. Vi inser då att vi inte varit tillräckligt försiktiga, vi har glömt att låsa ytterdörren. Plötsligt går dörrhandtaget ner och dörren öppnas. Allt stannar upp. Vi står som förstenade. Missan flyr in under soffan. Buster kryper bort till granen med svansen mellan benen. En iskall kåre går igenom hela huset. Nu står han i farstun. Han är förklädd till tomte. Hans namn är Verkligheten.

Han står där helt stilla och tyst och spänner ögonen i oss. Hans blotta närvaro får oss att frysa till is. Det går inte längre att förneka hans existens. Han vill oss egentligen inget ont, bara göra sig påmind. Han vill uppmärksamma oss på vad julen numera tycks handla om, den nya tidens jul. Att allting egentligen kretsar kring den hektiska handeln, kring krimskrams och bling-bling, kring de klurigaste klapparna med de rappaste rimmen. Det går numera ut på att skapa de falskaste förväntningarna över alla märkliga måsten. Inget julbord utan de tjatigaste köttbullarna och det djupaste doppet. Därefter förses vi med den glammigaste glöggen till de lustigaste lussekatterna. Varje fönster skall vara pyntat med skimrande stjärnor och ståtliga stakar. Likt julkorvar stoppas vi fulla med måsten tills kommersens kväljningar står oss högt upp i halsen! Vi ber honom vänligt att gå, att lämna oss ifred. Han flinar blott till svar och tar ytterligare ett steg in i huset. Nu står vi inte ut med hans närvaro längre. Med gemensamma krafter driver vi ut honom genom dörren, ut i kylan. Dörren låses och reglas. Vi vill inte veta av honom!

Vi återgår nu till soffan, brasan och glöggen. Ur vinylspelarens högtalare strömmar tonerna från en kör som sjunger om något som utspelar sig hemma hos Ianna Davidsson. Skimret lyser återigen över oss och vår tillvaro. Julefriden sänker sig åter över oss och vi önskar varandra en fröjdefull jul.
Eller?

Författare

Bettan Mannby
+ posts